I tidningarna och i Ålands radio presenterades i går onsdag den sista utredningen av Henricson Ab i kommunreformsarbetet.

Efter att under ett par år jobbat i nära samarbete och före det från dag ett av den nu avslutade mandatperioden med kommunreformen, har jag några reflektioner, och också en kommentar till Ålandstidningens ”nyhetskommentar” av Jonas Bladh.

Utredningen är en avslutning på första delen av kommunreformprocessen. I den konstateras, sakligt och väl argumenterat, hur man kan gå vidare och vilka problemen varit. Jag tycker inte det finns någon täckning alls för tidningen Ålands förstasidesrubrik att utredarna ”sågar” arbetet. Den ger snarare en möjlighet att ta arbetet vidare på olika sätt, och pekar på vilka utmaningar som varit och är störst.

En regering ska, tycker jag, ha en vilja att utveckla samhället, att reformera. Under mandatperioden har ingen anklagat den avgående regeringen för att vilja för lite, tvärtom. Synden har varit att det varit för mycket och gått för snabbt, särskilt för kommunerna.Och att antalet reformer på samma gång varit för stort. Det sista kan jag vara beredd att hålla med om eftersom varken KST eller brand och räddningsmyndigheten gått vidare i den takt som var tänkt, utan också de två stannat i porten och skapat trängsel.

Ett av problemen i allt arbete med kommunerna är just attorganisationen är litenoch saknar resurser för annat än det absolut nödvändiga. Ävensmåreformer, som brand- och räddningsmyndigheten, tar en oändlig tid att ta igenom alla instanser. Där har resultat inte uppnåtts på över 10 år! För KST-arbetet har kommunerna haft flera år på sig, som förspillts på interna strider trots attde flesta äröverens om att en gemensam socialtjänst behövs.

De lagstiftningsreformer som förts till lagtinget under mandatperioden är bra och viktiga saker. En socialvårdsreform, en äldrelag, en barnomsorgs- och grundskolelag är till för att förstärka och förbättra för invånarna, inte för att göra livet surt för kommunerna. Kanske är det skäl att påminna om varför kommunerna finns. De är inte ett självändamål för att hålla politiker sysselsatta, utan serviceproducenter och myndigheter för kommuninvånarnas bästa, förpliktade att följa den lagstiftning som finns.

När Jonas Bladh skriver att utredningen är bingo och julklapp för regeringsbildaren Veronica Thörnroos, som bekräftar att reformlagen nu ska rivas upp och ersättas av en vagt formulerad frivillighet blir jag lite ställd.

Redan under valkampanjen sade Socialdemokraterna att tidtabellen för reformen behöver justeras (som man gjort exempelvis med KST-lagen), att eventuella frivilliga samgåenden under reformperioden kan göras möjliga, och att en kriskommunsreglering bör införas i kommunallagen.

Det är för mig självklart och givet att ett stort reformarbete tar tid, och att man under processens gång måste justera kursen, inte en utan flera gånger.

Som oppositionsledare kan man uppenbarligen komma undan med att bara säga nej, utan att presentera alternativ. Om regeringen Thörnroos kommunpolitik går ut på att landskapsregeringen går in för en vagt formulerad frivillighet, så kommer inget att hända under de kommande fyra åren.

Kommunerna kanske får lugn och ro, menär det bra?

För min del kommer jag att jobba vidare med Henricson Ab:s utredning som utgångspunkt. Där finns mycket matnyttigt och mycket att tänka på, om man kan höja sig över ett ganska infantilt behov av syndabockar.

Nina Fellman (S)

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Ett par regeringar bakåt i tiden, med en känd trafikminster som var boss då tjärasfalt lades i Kumlinge och Brändö, kanske nu vill lägga korten på bordet.

Det tillhör ovanligheten att regeringspartierna öppet debatterar mot varandra i massmedia. Diskussionerna och åsiktsmotsättningarna brukar hållas inom lagtingshusets väggar, utan insyn från utomstående allmänhet.

”The bottom is nådd” är ju ett bekant uttryck som kan användas när man läser två insändare i samma tidning av två av Obunden samlings röstmagneter.

Beslutet att minska anslaget för sysselsättningsverksamheten Fixtjänst visar än en gång att omsorgen om våra mest utsatta räknas i euro, inte i humant kapital.

Som vanligt fick jag i mars i år ett brev från Skatteförvaltningen med en förhandsifylld skattedeklaration.

Vi ser med bestörtning hur kommunernas ekonomi än en gång styr servicen till redan utsatta personer i samhället.

Det är med förvåning och bestörtning jag läser i onsdagens tidningar om Kommunernas socialtjänst och Fixtjänst, och hur en lagstadgad verksamhet för en utsatt grupp människor i vårt samhälle hanteras.

Fler insändare