Misslyckandet med en för landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet är på många sätt ett misslyckande för åländsk kommunpolitik. Vi lever och verkar i ett samhälle på 30.000 invånare och vi förtjänar bättre än det resultat som blev slutkontentan av ett och ett halvt års förhandlande.

Närdemokrati må vara bra på många sätt men i vissa fall borde man förstå att skapa nytta för alla ålänningar framom sig själv. Jag tror inte alla är medvetna om vad vi förlorar på att fortsätta misstro varandra, på att fortsätta baktala varandra och på att medvetet föra fram osanningar i debatten om räddningsväsendets myndighetsfunktion. Jag följer diskussionerna som förs på sociala medier och förfäras över den osanning som sprids i syfte att motverka något som alla skulle tjäna på.

Vad förlorar vi då?

Vi förlorar möjligheten att kunna erbjuda alla ålänningar bästa tänkbara service inom räddningsmyndighetsfunktionen. Både administrativt men framförallt operativt. Ja, räddningsmyndigheterna är i allra högsta grad operativa. Räddningsledning, det vill säga den funktion som ansvarar för och leder en räddningsinsats i kommunal regi är ett myndighetsarbete. Det har genom hela denna process varit ett solitt krav från Räddningsområde Ålands landskommuner, RÅL, att den operativa verksamheten inte får blandas med myndigheten. Tyvärr har man missat att man inte kan dela upp en verksamhet på detta sätt eftersom den inbegriper bägge. Två räddningsmyndigheter ger en sämre service på grund av att inga gemensamma planer kan implementeras, inga gemensamma rutiner, inga gemensamma arbetsstrukturer och ingen gemensam lägesbild för hela landskapet kan erhållas.

Vi förlorar möjligheten till en god rättssäkerhet inom myndighetsarbetet. Två myndigheter som ”konkurrerar” med varandra kan mycket väl ha olika tolkningar när det gäller det lagrum myndigheterna rör sig i. Nog är det ju konstigt om samma lagstiftning ska tillämpas på olika sätt beroende på om man befinner sig i Mariehamn eller Jomala. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är endast en lagstiftning som reglerar myndighetsarbetet. Vi har räddningslagen, plan- och bygglagen, kemikaliesäkerhetslagen, befolkningsskyddsplanering och så vidare.

Vi förlorar möjligheten att tillsammans med respektive kommun bygga upp en likriktad och strategisk planering för det kommunala räddningsväsendet. Hur maximerar vi och effektiverar nyttjandet av det åländska räddningsväsendet? Ska en kommungräns mellan två myndigheter verkligen förhindra ett effektivt räddningsarbete så som det gör i dag? Gränsområdet mellan Mariehamn och Jomala växer så det knakar men tyvärr finns det en linje mitt i som förhindrar ett samarbete. Det är något som drabbar dig som skattebetalare.

Vi förlorar möjligheten att lyfta in landskapets alarmcentral i en gemensam myndighet. Alarmcentralen som är spindeln i nätet vid olika typer av händelser i landskapet kunde ha ingått i den gemensamma myndigheten och därmed ytterligare utökat effektiviteten gentemot dig som mottagare av servicen.

Dessutom förlorar kommunerna och dess avtalsbrandkårer möjligheten till ett likriktat arbete då det gäller till exempel driftsavtal, befolkningsskyddsfrågor, servicenivåbeslut, upphandling samt många andra för små kommuner tunga uppgifter.

Det gick inte denna gång heller men nu tar åtminstone Mariehamns stad och dess Räddningsverk nya tag, siktar på framtiden och den som vill följa med oss i gott samarbete är varmt välkommen att ta kontakt.

Karl Nordlund

Tf. räddningschef

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Ett par regeringar bakåt i tiden, med en känd trafikminster som var boss då tjärasfalt lades i Kumlinge och Brändö, kanske nu vill lägga korten på bordet.

Det tillhör ovanligheten att regeringspartierna öppet debatterar mot varandra i massmedia. Diskussionerna och åsiktsmotsättningarna brukar hållas inom lagtingshusets väggar, utan insyn från utomstående allmänhet.

”The bottom is nådd” är ju ett bekant uttryck som kan användas när man läser två insändare i samma tidning av två av Obunden samlings röstmagneter.

Beslutet att minska anslaget för sysselsättningsverksamheten Fixtjänst visar än en gång att omsorgen om våra mest utsatta räknas i euro, inte i humant kapital.

Som vanligt fick jag i mars i år ett brev från Skatteförvaltningen med en förhandsifylld skattedeklaration.

Vi ser med bestörtning hur kommunernas ekonomi än en gång styr servicen till redan utsatta personer i samhället.

Det är med förvåning och bestörtning jag läser i onsdagens tidningar om Kommunernas socialtjänst och Fixtjänst, och hur en lagstadgad verksamhet för en utsatt grupp människor i vårt samhälle hanteras.

Fler insändare