Europaparlamentet gav sitt nyårslöfte redan i november. Löftet gick ut på att skärpa kraven på utsläppsminskningen till 55 procent för år 2030 i förhållande till jämförelseåret 1990.

Är målsättningen i överkant eller i underkant?

Om vi verkligen vill nå målsättningen från FN:s klimatkonferens i Paris 2015 är nyårslöftet om 55 procent närmast en nödvändighet. Men det kommer att förutsätta en hel del beslutsamhet och kommer inte nås med ”business-as-usual”, genom att trampa på som tidigare.

Motargumenten kommer dessutom att vara klart hörbara. Det första handlar om att klimatförändringen inte egentligen finns, men de senaste årens utveckling har för det mesta tystat ner den sortens kritik. Vi ser hur energin i vår atmosfär stiger och redan det leder till att väderlekens omkastningar blir häftigare.

Men samtidigt är det också klokt att inte gå med i trallen om att dagens svarta jul som sådan är ett tecken. Jag avtjänade min värnplikt i Dragsvik 1970–71 och hade redan hunnit bli ganska säker på att jag för gott hade klarat av att undvika att skida med arméns ”något otympliga” skidor.

Det är skillnad mellan klimat och väder.

Marken var bar på åsen i Ekenäs fram till den sista veckan i februari. Sen blev det kallt och snö – och skidning.

Det andra – och egentligen mycket mera vägande – argumentet handlar om det återkommande ”varför ska vi göra någonting när Kina och USA inte gör någonting”.

I det långa loppet är det naturligtvis riktigt. För att vi globalt ska nå målet 2050 behövs också de motsträvigas insatser. Men de motsträvigas insatser kommer enbart när konkurrensförhållandena vänder sig. EU har under det senaste decenniet kunnat påvisa att man kan bryta förhållandet mellan koldioxidutsläpp och ekonomisk utveckling. Vi är alltså på väg att skapa en annorlunda ekonomi. Vi vet också hur basen i den ekonomin måste se ut: elektrifiering!

Den enkla orsaken är här att energiförlusterna blir mindre i ett elektrifierat system än i ett system som bygger på fossila energibärare. Det påvisade IEA redan i sin digra fjolårsrapport.

Lösningen bygger alltså på att vi är mer uppfinningsrika, och det kanske mest intressanta vi nu ser i Europa är att vi faktiskt är någonting av världens Uppfinnar-Jocke.

Tidigare talade tjogvis med konsulter om innovationer. I dag är innovationerna vardag och en del av tänket. Det skapar förutsättningar för att vi inom EU skapar en ny produktivitet – en produktivitet som i sin tur tvingar USA och Kina att följa efter. Det är just det här tvivlet man nu ser i kinesisk politik: Klarar EU det måste vi gå med!

Men det finns en sak jag hela tiden tvingas påminna om. Vi kan alla diagrammet om hur utsläppen ska gå ner till koldioxidneutralitet 2050. Det är en 30 år lång kurva, som också kommer att behöva tillfälliga lösningar, lösningar som kanske håller 10 eller 20 år.

Det är inte riktigt någon som tror att vi snabbt bygger ut ett laddningsnät för elektriska bilar. Vi har dessutom en gammal bilpark. Det här kräver lösningar med gasdrift eller förnybara bränslen.

God fortsättning!

Nils Torvalds

Skribenten är ledamot av Europaparlamentet

Förra veckan fick riksdagens utskott regeringens tänkta tidtabell för alla kommande större kända lagstiftningsprojekt under mandatperioden.

Jag avser inte gå i polemik med Robert Horwood (18.2) om institutionen EU, då detta måttligt komplexa fenomen tycks befinna sig bortom hans perception, men det är svårt att låta karikatyren råda; när han lyfter pennan med EU i siktet är det inte f

Härom veckan kunde vi ta del av i media att en juniordomare i den åländska innebandyserien fick utstå hårda ord från en erfaren ledare efter slutsignal.

Diskussionen om skärgårdens framtid dominerades i valkampanjen av enstaka frågor, som färja eller tunnel till Föglö eller om en kommunsammanslagning är önskvärd. För att bredda debatten fokuserar Ålandstidningens insändarsida den här veckan på skärgården, och har därför bjudit in en skribent från varje skärgårdskommun för att ge sin vision om skärgårdens framtid. Sist ut är Malin Sandberg-Holmström, Brändö.

Gällande rekryteringen av förvaltningschef, har jag några frågor och tankar till regeringen:

Idéer av i dag är inte bara goda och dåliga utan de senare anses snarast sjukliga och förbud dryftas.

Med anledning av trenden att bildkonstnärer allt oftare underlåter att ge konstverken namn och i stället överlåter åt betraktaren att tolka vad tavlan betyder kan det vara intressant att få veta att man i Grönköping har dragit den yttersta konsekv

Diskussionen om skärgårdens framtid dominerades i valkampanjen av enstaka frågor, som färja eller tunnel till Föglö eller om en kommunsammanslagning är önskvärd. För att bredda debatten fokuserar Ålandstidningens insändarsida den här veckan på skärgården, och har därför bjudit in en skribent från varje skärgårdskommun för att ge sin vision om skärgårdens framtid. I dag: Satu Numminen, Kumlinge 

Jag måste börja med att tacka Maria Sundberg, som ställer upp och står vid min sida fast jag inte vet vem du är. Det betyder massor för mig.

Nu har Maxingebussen en gratis vecka under sportlovet. Ett bra initiativ som stadsbussen borde ha följt upp. För nu kostar det två euro att åka ner till centrum från södra stan och två euro tillbaka efter utfärden.

Det som skrivs om jordförsäljning och bulvaner visar en syn på åländsk jord som förskräcker. Låt mig påminna om Nationernas förbunds uppmaning till Finlands regering 24 juni 1921:

Öppen fråga till minister Alfons Röblom och minister Annette Holmberg-Jansson.

Finlands kommunikationsministerium tillåter 5G på Åland, en ny elektronik som ej ännu vetenskapligt hälsotestats.

Det är intressant men alls inte oväntat att ta del av Ålands statistik- och utredningsbyrås (Åsub) bedömning av det ekonomisk läget i kommunerna och möjliga kriterier för åländska kriskommuner.

Fler insändare