I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s Stabilitets- och tillväxtpakts regler) ”...så är det klart att en så hög skuldsättningsgrad” (över 100 procent av bnp) ”gör att riskerna för att långivarna inte längre vill finansiera staten Finland ökar, och att det finns en verklig risk för någon typ av statskonkurs”.

Det var ju inga nyheter. Under eurokrisen 2011-12 var Italien första kandidat för insolvens, tätt följt av Spanien och endast lite mer avlägset även Frankrike. Följaktligen hängde då själva den gemensamma valutans fortsatta existens på en skör tråd.

Som svar svor Europeiska centralbankens (ECB:s) dåvarande president Mario Draghi offentligt att ECB ”skulle göra vad som krävs” för att försvara den. Och det räckte, delvis för att ett så offentligt löfte från en sådan källa var i högsta grad imponerande.

Men den verkliga orsaken han ha varit av en mera jordnära art. Konstaterandet blottade det faktum att ECB:s ledning – trots att EU:s traktater explicit förbjuder dem att agera på det viset – hade bestämt sig för att de allra största medlemsstaterna i eurozonen till varje pris måste räddas från konkurs hellre än att tillåta att hela ERM imploderar. Från och med då ställde sig Europeiska rådets kreatur ECB bakom dessa länders regeringar som en de facto-garant för deras solvens.

Detta effektiviserades genom att ECB som alltid ställde sig redo att inom den sekundära statsobligationsmarknaden själv köpa osålda obligationer till den benämnda köpkursen. Därmed orsakade man att dessa staters obligationer igen började byta händer, i enlighet med de respektive ekonomiernas reella prestanda, utan att risken för inställda betalningar spelade någon roll.

Det var en vattendelare. ECB hade äntligen motvilligt av nödvändighet tvingats agera som en fullständig centralbank för hela valutaområdet, i motsats till EU-traktaternas stadgade förbud, precis som alla dess motparter runtom i världen.

Som följd har ECB gjorts till en fånge av euroländernas beroende av stödet för deras statsobligationers värde, till en sådan grad att dess tillbakadragande nästan säkert skulle orsaka ERM:s omedelbara kollaps. Diskussion om risken för någon finsk utsatthet för statskonkurs utan hänsyn till den allomfattande hela eurozonens gemensamma exponering för en sådan är knappast relevant anser jag: Finland är ju bara en liten del i detta överväldigande större område, vars egen långsiktiga fortsättning måhända – vem vet? – i sig borde anses problematisk.

Tills vidare är det ECB som styr i sammanhanget, och på vilken grund skulle ECB vilja diskriminera Finland? Risken för detta är enligt mig mycket liten.

Robert Horwood

Eckerö

I sin iver att misskreditera mig glömmer Björn Hägerstrand helt bort att svara på min fråga om de grönsprayade träden i Badhusbergsområdet. Därför frågar jag en gång till: ”Ska de märkta träden sågas ned eller inte?”.

Ingen av oss har upplevt en liknande situation som dagens, inte heller Viking Line. Resandet har minskat till följd av rådande pandemi.

Stadens generalplan är ett av Mariehamns viktigaste dokument. Den är en stark överenskommelse som binder förvaltning, politiker och medborgare. Så borde det iallafall vara.

År 2016 så hotade Orkla att Chips fabriken skulle lämna Åland. Då togs ett samlat krafttag på Åland som räddade kvar fabriken genom ett antal åtgärder som sänkte kostnaderna.

Att lagtingsledamot Nina Fellman (S) och undertecknad har totalt olika synsätt på mångt och mycket torde inte vara obekant.

Replik till Roger Höglund.

Näringsministern utlovar bidrag till företagen för att sänka kostnader för el, vatten och avlopp genom att t ex investera i energibesparande åtgärder.

En av effekterna av rådande pandemi är hög arbetslöshet, vilket vi behöver motverka med flera olika åtgärder. Nya jobb och nya företag är ett sätt.

Ålands handikappförbund presenterade nyligen den första enkätundersökningen som gjorts om hur personer med funktionsnedsättning upplever att deras rättigheter och friheter som samhällsmedborgare uppnås.

Angående ledarskribenten Daniel Dahléns fråga om vart Ålands framtid tagit vägen i debatten:

Förra veckan hölls ett väldigt viktigt tal. Det var EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som hade sitt årliga anförande om läget i unionen. Det är i det här talet som kommissionen beskriver sin vision för EU:s framtid.

Jag skrev en tidigare insändare om politiker Barbro Sundbacks sätt att agera politiker som är beklaglig då hon svartmålar andra och sig inte för att gå över lik för att få sin egen vilja igenom.

Tisdag 22/9 på morgonen ser jag en åldersrik dam med en ljusbrun pudel komma gående intill Lillängens lekpark. Hunden stannar uträttar sin behov med sin ledsagare som tittar på.

Fler insändare