Diskussionen om skärgårdens framtid dominerades i valkampanjen av enstaka frågor, som färja eller tunnel till Föglö eller om en kommunsammanslagning är önskvärd. För att bredda debatten fokuserar Ålandstidningens insändarsida den här veckan på skärgården, och har därför bjudit in en skribent från varje skärgårdskommun för att ge sin vision om skärgårdens framtid.
I dag: Björn Rönnlöf, Sottunga

För 50 år sedan skrev Håkan Kulves och Göran Harberg en bok med namnet ”Skärgård – sammanbrott eller utveckling”. Man tog avstamp i konstaterandet att rationaliteten ser ut att stå som grund för samhällsplaneringen i skärgården, i stället för att ha samspelet med naturen som första rättesnöre.

Jag undrar vad de skulle tycka om läget i dag? I riktning sammanbrott har det nog gått, men kanske det ännu finns hopp om utveckling?

Vi som bor här ute ser hur samhället monteras ner, men de som gör det tycker att åtgärderna var och en för sig är rationella i ens egen värld. Det är de små stegens förbannelse.

Ingen polis mera, ett bankkontor försvinner, posten rationaliserar, färjturer dras in, bokningsregler till förbannelse, avgifter för nyttotrafik, ångbåtsbryggor får förfalla, hälsostationer får kortare öppethållning, skärgårdsstatus ändras med mera, och de flesta åtgärder genomförs dessutom utan diskussion med berörda och utan känd konsekvensbedömning.

Men de är säkert rationella i ett större åländskt perspektiv. Och i ett sådant drar vi alltid det kortaste strået.

Det är uppenbart att ett skärgårdssamhälle alltid kommer att vara dyrare att upprätthålla än en fastländskt. Vi får ofta höra att skärgården kostar, varför satsa där då den ändå bara minskar. Dessutom kan man få höra att hela Åland ju är skärgård, underförstått att man tycker att ni där ute inte ska ha någon fördel av att ni bor på mindre öar än vi andra.

Vi vill ändå tro att de flesta tycker att skärgården ska leva och att livet ska upprätthållas av sådana som bor där. I andra delar av världen får skärgårdssamhället kosta mer och man accepterar det.

Vi lever ju i den bästa av världar. Varför måste vi ändå känna olika grad av uppgivenhet på våra öar? För pensionärer finns inget bättre, men även flera yngre familjer med barn borde kunna trivas och arbeta här. Här är tryggt och säkert. Konsumtion och status betyder mindre. Vad krävs för att det ska ske? Hoppas att någon ungdom tar bollen och beskriver vad som krävs!

Vi som fortfarande är hemma måste se till att vi, trots ovannämnda ”nedmonteringar”, känner oss stolta över vårt ösamhälle och visar det, att vi visar engagemang, att vi ställer upp. Att vi ser till att vi har en bra skola, utan mobbning av varken elever eller lärare.

Att vi ser till att vi har fungerande föreningar med uppskattade kulturella arrangemang. Att vi pratar väl om vårt samhälle. Att vi understöder att våra egna ungdomar har möjlighet till återflyttning efter en tid borta. Att vi visar intresse för inflyttade. Att vi gör oss attraktiva.

Men också att det övriga samhället (läs: landskapsregeringen) är med och påverkar positivt, mer än i dag. Det heter att hela Åland ska leva och att det inte ska släckas lampor i skärgården, men vad betyder det i praktiken? Smidiga färjförbindelser är a och o och inte smidiga bara för den enkla personbilstrafiken.

Men det räcker inte, skärgården måste stödas också på många andra sätt, kanske med för skärgården speciella landskapsandelar. Det här skulle kräva en egen mässa. Det finns exempel ute i världen att studera, men nödvändiga åtgärder kräver kanske ett annat sätt att tänka än i dag.

Det heter att det behövs bostäder och arbetsplatser. Men bostäder är ju bara en praktisk fråga, behövs det hyresbostäder så bygger man. Med arbetsplatser är det värre. De traditionella näringarna i skärgården sysselsätter allt färre. Utlokalisering skulle hjälpa till.

Jag anser att skärgården måste få kosta litet mera än resten av samhället för att kunna leva och locka till inflyttning och hoppas att åsikten ger upphov till debatt.

Björn Rönnlöf, Sottunga

Om inte denna kris också föranleder besparingar eller permitteringar inom landskapsregeringen, när ska det då hända? Den ena kommunen efter den andra inleder nu samarbetsförhandlingar, men inte ni?

Mariehamn är hela Ålands motor. Om landskapsregeringen vill att hela Åland ska leva måste Mariehamn och dess näringsliv få stöd. Mariehamn är det första som möter de flesta besökare då de kommer till Åland.

Båda mina föräldrar är äldre pensionärer och de besöks varannan dag av hemsjukvården. Tyvärr är det väldigt många olika personer som kommer och går vecka efter vecka (något man försökt begränsa i Sverige i vissa regioner).

Gårdagens nationalekonomiska modeller är inte fullt ut relevanta just nu. Dessutom, ju mer vi lyckas platta till kurvan över smittade och sjuka desto brantare och djupare blir kurvan nedåt för ekonomin.

I dag följer de flesta av oss rekommendationerna om att arbeta hemifrån och skolundervisningen sker på distans, många fritidsaktiviteter har paus och vi ska undvika sociala kontakter.

Vid fredagens presskonferens med fru lantrådet Thörnroos (C) vid rodret, så framkom att Finlands omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) under riksdagens frågestund hävdat att alla inresande testades för covid-19.

På Åland är gott att vara i dessa coronära tider, synes det mig!

När det blir dåliga tider upphör privatpersoner och företag att investera. I stället sparar man sina pengar i väntan på bättre tider. Detta förlänger den ekonomiska krisen.

Vi kan se i tidningen att Ålandsbanken planerar att dela ut dividender om 15,6 miljoner euro. Vi kan även läsa att Europeiska centralbanken har gett en rekommendation att inga dividender bör utbetalas förrän tidigast den 1 oktober 2020.

Ja, lagtingsledamot Camilla Gunell (S), landskapsregeringen tar ansvar för hela Åland, tillsammans med kommunerna. Vårt första krispaket ska snabbt säkra vårdens, de permitterades och arbetslösas samt företagens akuta behov av finansiering.

I skuggan av covid-19 måste vi komma ihåg att det även pågår annat inom den politiska världen på Åland. Saker som även de kan få konsekvenser för den framtida folkhälsan.

Sitter i morgonsoffan och läser om stadens om tjänstemän som gjort mistag, men som erkänner det och som hanterar felet efter regelverket så det blir bra.

Jag är nöjd. Tack från en medborgare.

”Duttpennan”

Först skulle jag vilja betona att följande grundas på hörsägen, inte på egen iakttagelse.Dock skulle jag inte tro att berättaren motiveras av illvilja mot den tredje personen i fråga och jag misstänker därför inte denne för att ljuga.

Fler insändare